SKALLVRÅNS KENNEL

Blogg

Inspiration

I dag har jag blivit riktigt inspirerad av att träna lydnad. Den största inspiration och motivationskällan för mig är när man ser ett ekipage, då helst av sin egen ras, jobba i fullständigt samspel. Gollums kullsyster var med och oj vilken hund. Så där bra SKA Gollum och jag bli. Galadriel känner jag att jag har i hand, likaså Gimli, men Gollum är speciell. Tuff men ändå mjuk och framförallt väldigt ödmjuk.

Så det som inspirererar mig mest är att se ett färdigt ekipage varesig det gäller, lydnad, agility eller utställning. Bra inspirationskällor är filmklipp och böcker också men det går inte upp emot att se och njuta av samspelet. Ett ideal att uppnå helt enkelt. Vad inspirerar er mest?


Skvallerträning

Har skrivit lite i aktivitetsdagboken om att jag skvallertränar hundarna när det rör sig någon i trapphuset på våran våning. Jag har lockat på dem vid första tecken på att de hör något och gett dem en godbit. Tog några dagar så nu kommer de till mig och tigger godis istället för att skälla. Det är ett mycket effektivt träningssätt både vid skällande och problem vid dragande i koppel och hundmöten. Nästa bit för oss blir hundmöten. Gollum blir överexalterad och gnäller medan Gimli och Galadriel skäller. Får se hur lång tid det tar innan det fungerar också. 


Tillskott till fodret?

Tillskottens vara eller inte vara är något som ofta diskuteras. Vissa säger att det inte behövs när hunden får ett fullfoder medan andra, som jag, tycker att hunden mår och ser bättre ut med vissa tillskott. Själv ger jag Shy-feder (B-vitamin) och vetegroddsolja till alla hundarna för pälsens skull. Gula labbar ger jag blodmjöl, ngt jag också ger till dräktiga tikar, de gula för att det förbättrar pigmentet på nosen och dräktiga för järntillskottet. Fredrik får också glucosamin för ledernas skull nu på gamla dagar. En svart labbe med stressmjäll ger jag lite alger under utställningssäsongen. De svarta får även en liten skvätt vaniljyouhurt i maten då jag tycker det ger mer glans i pälsen. Jag har provat placque-off men tyckte inte att det gjorde ngn nytta och jag är lite orolig för jodhalten så jag har inte vågat prova på fjärilarna. Undrar om någon som ger sina småhundar det vet om det har någon effekt och om det är ofarligt att ge de små? C-vitamin har jag aldrig sett ngn effekt på, på ledstatusen, så det har jag inte gett. Många säger att man upp till 4 mån ålder ska ge lite benmjöl i maten till fjärilarna för att deras öron ska resa/hålla sig uppe. Har inte provat det men kommer säkerligen att prova såvida inte ngn riktigt pappiskunning avråder mig å det bestämdaste. Många ger laxolja och det gör tassarna mjuka och smidiga men jag tycker det blir lite tårta på tårta med vetegroddsoljan. 


Firar ni hundarnas födelsedag?

Här firas de stort. Paket är ett måste, likaså grisöron och fika för familjen. De får gå sina favoritprommenader och när man går kisserundor får man nosa hur mycket man vill. Favoritlekar leks också. Jag tror att verkligen känner att det är deras dag 


Bästa motionsformen?

När man har hund är en av de ofrånkommliga, positiva sakerna, att man måste motionera och röra på sig. Det finns hur många olika former som passar en och hunden. Min absoluta favorit är att sätta på sig flytväst och simma tillsammans med hundarna, men att gå länge i skog och mark, då off-road, ligger nära första platsen. Cykling är kul men inte så motionskrävande för an annan, då iaf jag alltid har haft draghjälp. Springa med hunden är inte min gej, jag har försökt att göra det men inser att den delen får jag överlåta med varm hand till yngste sonen. Promenera runt omkring gör vi ofta, för pappisarna är det en bra motionsform men räcker på långa vägar inte för labbar. Vi har provat löpband och jag tror det vore något som skulle passa Fredrik då längre cykelturer är mer än han orkar med, men de är ju så vansinnigt dyra, de där löpbanden, så det får vara en dröm än så länge om inte bingo-lotto vill annat  Hur motionerar ni era hundar och vad njuter ni mest av att göra tillsammans med hunden?


Hane eller tik?

Ett av de sista svåra valen brukar vara om man ska ha en hane eller en tik. Själv är jag en hanhundsmänniska vilket kanske syns på könsfördelningen här hemma. De är mattigare, större kelgrisar, jämna i humöret och lekvilliga/arbetsvilliga jämt. De blir aldrig vuxna utan hela livet är en fest för dem. På minussidan är att de förvandlas till skvättande slamsugar varje gång en tik inom promenadområdet löper.

Tikar är kavata, lite morska med sitt så här ska det vara, punkt slut. Ser redan de tendenserna åt småtjejerna. Men när de vill jobba är de GUDOMLIGA, vill de inte så vill de inte. MIna tikar har varit aningens PMSiga så det ska bli kul att se om det blir detsamma med prinsessorna. Galadriel börjar redan fråsa ifrån åt grabbarna om hon tycker de är för störiga. På minussidan är löp (inte minus iom att jag tänkt avla) och ett ojämt humör. Men lika underbara är de bägge sorterna.


Dominansbeteende hos valpar?

Testar valpar sin dominans mot både två och fyrbenta i flocken? I mina ögon gör de det inte. De börjar tidigt att rida på varandra, något som jag uppfattat som att de "leker" vuxna precis som barn gör. För det mesta brukar det ge sig med tiden, men är det dagligen återkommande så kan man börja tala om ett stressbeteende snarare än ett dominansbeteende.

Samma när små valpar terroriserar de äldre hundarna. I våra ögon så ser det ut som om valpen "tagit över" när det hela egentligen handlar om de äldres sätt att stärka självförtroendet och styrkan hos flockens nykomlingar. En valp som går för långt sätts genast på plats medan en som är svagare (och nu talar jag inte om kroppsligt stark) kan få gå hur långt som helst mot den vuxna hunden utan att näpsas. En flock är aldrig starkare än dess svagaste punkt, det är de vuxna hundarna mer än väl medvetna om.

Samma sak med att morra ifrån när de har ben, mat etc. I en flock har ALLA rätt till en sfär på ca 30 cm när de äter, även valpar. Så bli inte förskräkt om valpen morrar ifrån när den har det allra gottaste i munnen om du försöker ta det. Låt valpen ha det och sin mat ifred så blir det en tryggare och mera harmonisk hund. När det gäller förbjudna saker så är det bäst att byta mot ngt mer åtråvärt om det inte är direkt farligt för valpen, då akutavbryter man och tar sonika ifrån valpen "skatten"

Alla talar om rangskalan hos hundar och visst finns den hos de som lever i flockar (4 eller fler hundar). I topp brukar den äldsta tiken vara. Hon är en expert på att delegera ut allt arbete, en passar valpar, en håller ett öga på omgivningarna osv medan hon själv tar det lugnt, men inbila er inte för en sekund att hon inte är medveten om vad de andra gör. En bra ledarhund märks inte, den behöver aldrig hävda sin plats utan styr sin flock med lugn och harmoni. Ett ögonkast, en lyft läpp och det är nog för att få den värsta slyngeln att skärpa till sig. Så ska vi vara "flockledare" så är det vårat jobb att flocken är trygg och harmonisk, att gapa, slå och nypa hunden för att härma flocklivet hävdar inget ledarskap utan talar bara om för hunden att man är osäker på sin roll som ledare. Blir du däremot rejält förbannad så säg snabbt ifrån och sedan är det OK med det. Var bara lugn och främst dig själv, dubbla signaler (kroppsspråk i motsats till talat språk) gör bara hunden mera otrygg. Så vad säger ni, visar valpar dominans eller leker de bara vuxna?


Rasister?

Återigen en härlig dag med gladaste pappisgänget. Hundarna trivs verkligen att umgår med sin egen sort. Hundar kan vara ena riktiga rasister. Fjärilarna älskar att umgås med sin egen sort och man riktigt ser hur de slappnar av i gruppen. Finns det inga pappisar så är det andra småhundar som gäller och i sista hand stora hundar, om man räknar bort de hundar av olika storleksklasser som de känner väl.

Labbarna var likadana, nr 1 var labbar i deras egen färg. Det var aldrig tal om att spänna en muskel ens då. Sen kom alla andra labbar och efter det retrievers och boxrar. De är väl så lika i leksättet att de trivs bra tillsammans. Sen har det varit olika om de föredragit små eller stora hundar, men alla har varit presumtiva kompisar för labbarna, Gollum och småtjejerna. Gimli är lite kaxig mot mötande hundar, är väl hormonerna som rusar runt på honom.

Men visst är det konstigt att de är så rasbenägna, även ensamhundar föredrar sin egen sort så de måste väl ha ett begrepp om hur de ser ut och är i storleken (även om småttingarna gärna har storhetsvansinne) eller om det är ett minne av mamma som vaknar? Brukar fundera på det ibland. SPännande med hundar är det iaf


Till markpersonalen

Hur skulle man klara sig utan hjälp på utställningar? En enkel endagarsutställning: upp vid 4, jag duschar, sätter på ansiktet och ser till att alla papper till hundarna, utställningskoppel osv finns med och är lättåtkomligt medan Jimmy under tiden packar bilen med hundar, trimbord, tält, stolar, burar och allt annat nödvändigt. Sen kör han 40 mil medan jag vilar/sover för att vara så pigg och allert som möjligt de tre minuterna/hund som jag är inne i ringen. Han släpar ned alla grejer medan jag tar hundarna ned. Han sätter upp tält, fixar med burar, trimbord , ja, möblerar tältet medan jag går runt och minglar med alla vänner jag inte träffat på länge. Kommer tillbaka till tältet och han går och köper fika medan jag kollar konkurrensen i katalogen. Sen kollar jag bedömmningarna, finputsar på hundarna och visar dem medan han pinkar hundar, grovfixar till dem, byter koppel osv så jag i princip bara kan ta in dem i ringen och samtidigt ska hålla koll och skriva i katalogen + köpa lunch. Sen packar han ihop, gläds med mig eller piggar upp mig och stuvar in allt i bilen igen medan jag rastar hundar och säger hejdå, vi syns på nästa utställning. Han har tid och och ork att hjälpa andra med upp/ihoppackning. Sen kör han 40 mil hem medan JAG har en dundrande huvudvärk. Hemma packar han ur bilen medan jag rastar och tar in hundar. Sen skämmer jag bort honom, för då ligger han död i soffan. Ju mer jag skriver desto mer uppskattar jag honom


Vad kännetecknar en ras?

Har gett mig in i den eviga diskussionen om jaktlabbe kontra showlabbe. Borde inte en ras hänga ihop både exteriört och jaktligt/arbetsmässigt? Papillon och phalene är ju delad pga av en sådan liten sak som öronen. De är ju mer lika faktiskt än de två olika varianterna av labbe. Ställ en jaktlabbe och en showlabbe bredvid varandra och det finns mer olikheter än likheter. Samma om du släpper en showlabbe och en jaktlabbe på ett sök. Bägge arbetar på olika sätt och i olika tempo. Diskussionerna har gått höga sedan 80talet. Ingen av typerna har närmat sig varandra ett dugg utan blir snarare mer och mer olika för varje dekad. Det finns anhängare av bägge varianterna som kan gå i döden för sin typ och hävda att det är den ursprungliga när sanningen är att ur ett gemensamt ursprung har de utvecklats åt två skilda håll. Så jag står för min ståndpunkt att det bästa vore att dela rasen. Det är aldrig samma hätska diskussioner  mellan ägarna/uppfödarna av papillon och phalene om viken som är den ursprungliga och rätta varianten. Man har helt sonika delat in den i två raser och alla är nöjda med sin typ. Kelpien delades upp i Australisk kelpie och Australian stockdog, vilket gagnade raserna i det långa loppet. Men var och en blir salig på sin egen tro. AMEN!!


Kurser förr och nu

Tänk vad kurser har ändrats genom åren. På min första kurs delades vi in i 2 grupper: brukshundar och vi övriga. Brukshundarna fick hjälp hela tiden medan vi tittade de till emellanåt. Godis var inte att tänka på och strypkedja obligatorisk. Kurs nr 2 så hade vi EN gång vi fick ha med 2-3 godisbitar. Allt byggde på korrigeringar och en brukshundsdunk då och då. Det var ett sätt att jobba som inte passade mig alls. Nästa hund tränade jag upp själv med en blandning av belöning, uppmuntran och fåtal korrgigeringar. Sedan blev det några valpkurser där jag var med för den sociala bitens skull. Sedan ett låååångt hopp till nästa kurs som enbart byggde på belöningsträning. Så kul och så fort de lärde sig. Efter det en klickerkurs, en riktigt kick var den.  Samma med nästa valpkurs med Gollum, det byggde på att ha kul hela tiden, kicker fungerade dock inte på honom då han reagerade negativt på klickljudet, men har nu hittat en tystare klcker som fungerar. Strypkedja var inte att tänka på för valpar som förr. Sista kurserna med Gimli och den vi börjat med småtöserna är i privat regi och bygger enbart på att uppmuntra rätt beteende. För Jimmy som inte gått kurs sedan 90talet blev det en positiv överaskning och en ny, stor lust att träna hund. Själv har jag lite svårt att släppa korrigeringarna helt, de sitter liksom i ryggmärgen men jag känner att jag blir bättre och bättre för varje träning. Så vad är er erfarenhet av kurser och gärna hur ni tycker de förändrats genom åren, har allt blivit bättre eller??


Once in a lifetime

Har ni haft en once in a liftimehund? En sådan där hund som har ALLT och man stämmer med till 100%? Min var en labradorfröken född 92 som hette SVCH LP Messmans Qela. Hennes stamtavla var en dröm, hon borde varit född på 70talet med tanke på de hundar som fanns i hennes reg.bevis. Sandylands Mark, Manymills Electron, Alle´z Isabelle bara för att nämna några.

En tävlingsmaskin som bara levererade och levererade: 1 NKL jaktprov, 1 ÖKL utställning (för gammal i typen för att gå bättre) Uppflyttad till högre spår inom brukset och ett 2:a pris LKL elit som bästa resulatat. Givetvis BOKtestad och använd inom praktisk jakt. 

En familjehund endast 1 månad yngre än min dotter som hon växte upp med och hade ett speciellt band till. De delade barnmatsburk och babysitter. babysittern älskade hon och jag minns vid ett sentimentalt ögonblick då vi hittade den och monterade ihop den. Pang, så låg 30 kg labrador i den och var ytterst fundersam för att den inte gungade henne. Eller den gången laserbehandlingen av Ellinore gick på tok och hon hade stora brännsår och hög feber. Emma låg bredvid henne i 4 dygn, jag fick dra ut henne med milt våld för att hon öht skulle gå ut och kissa. Hon älskade att dra barnen i pulka och skrinda, hon var med dem och gick påskkärring. Ja, hon var med överallt, ingen miljö var främmande för henne. Koppel behövdes bara på tävlingar och utställningar, annars gick hon alltid löst. Frågar man barnen idag så är Emma favoriten nr 1 som de alltid bär med sig i sina hjärtan.

Vi vandrade tillsammans timtal varje dag, hon var varje sekund en del av mitt liv. Hon t.o.m räddade mitt liv en gångd. Hon och jag var nere i hamnen en sen och kall novemberkväll och tränade lydnad, vi hoppade över en parkeringsavbäring, snabbare och snabbare, tillslut föll jag över den och landade så olyckligt att jag slog bägge armarna ur led. Hur länge jag låg avsvimmad vet jag inte, jag vaknade av att hon nosade mig i ansiktet. På något sätt  hjälptes vi åt att få upp mig på fötter, och hon stöttade/ledde mig till ett hus det lös, jag var helt omtöcknad av smärta. Och jag kunde varken knacka på eller ringa på dörrklockan så Emma satte sig och skällde tills de kom ut och tittade vad det var. Ambulansfärd till USÖ och bägge armarna i gips. Utan Emma hade jag troligtvis blivit liggande i många minusgrader hela natten. Och tiden jag gick gipsad så hjälpte hon mig på alla sätt, hämtade saker, drog av mig strumpor och liknande. Hon var inte tränad för de grejerna utan hon bara förstod vad som behövdes göras.

Valpar blev det inga, hennes blick fick alla avelshanar att drypa av med svansen mellan bena, även ytterst rutinerade sådana. De enda hon ställde upp sig för var vita och fluffiga hundar. Då var hon en riktig slampa. Men det kanske var tur att det inga valpar blev, de hade haft svårt att leva upp till de förväntningar man hade efter hennes legendariska mamma.

Jag minns sista lydnadstävlingen vi gjorde tillsammans, hon spelade ut hela sitt register. På sändande till kona och ruta så sprang hon kvickt ut till konan i munnen, tog sedan "genvägen" över bruksstegen för att sedan lägga sig perfekt i rutan. Kallar in och hon tar samma väg tillbaka. En 0:a givetvis men stående ovationer från domare, funktionärer och publik. Hon älskade applåder framför allt annat.

12 långa år fick vi tillsammans, Hon formade varje hund jag haft och jag ser henne fortfarande i de små papillonernas beteende. På gamla dar blev hon stel i höfterna efter ett hårt liv på tävlingsbanan och fettumörer nästlade sig in överallt, en hade snott sig runt senor och muskler i frambenet, men hon var pigg och glad in i det sista. När älgjakten började fick hon gå ett skarpt eftersok, klockren som alltid och så stolt över sig själv. Dagen efter sa hennes blick: Nu vill jag inte längre, matte. Det var precis som hon väntat in att få göra det hon älskade mest innan hon gav upp. Hon fick somna i sin älskade bil med sin favoritveterinär och matte tätt intill. Hur jag tog mig från Karlstad och hem har jag ingen aning om. Hon begravdes i björkdungen som hon älskade att ligga i och spana. Graven stenbekläddes, vi åkte till alla platser som betytt ngt för henne och hämtade en sten så hela hennes liv fanns där. Det var vårat sätt att bearbeta sorgen. Men än idag kan tårarna rinna när man drömt om henne och vaknar och hon inte längre finns vid min sida. Hon berörde alla, har aldrig träffat någon som inte älskat henne från första stund. Det är en ynnest att få uppleva en sådan trofast vän och jag hoppas ni alla får uppleva detsamma. Vore kul att höra om era speciella hundar 


Hundarnas år

Gårdagens fyrverkeritimmar var lugna för hundarna, ingen brydde sig ett dugg. Tror det bara var Gollum och Fredrik som noterade att något hände därute. Gollum ville ligga på soffryggen och spana ut och Fredrik vid balkongdörren där han kunde hålla koll på ljusskenen. I år har vi bestämt att det ska bli hundarnas år. Ett mycket lätt nyårslöfte att hålla. Som start halkade vi oss med bilen till gamla crossbanan och strövade runt där medan hundarna sprang av hjärtans lust. Så nu har de blivit av med allt spring i benen. Lite senare ska jag ta tag i lydnadsträningen med Gollum och så blir det bad för jösses vad skitiga de är efter allt springande i sanden. Hopp

Hopp ut i snön

Leta godis bättre

Givetvis blev det lite godisletande medan husse och jag fikade

Lortgrisar

Två fängslade lortgrisar