SKALLVRÅNS KENNEL

Blogg

Kottar, kottar, kottar och en magnet

Efter att en vän fått operera sin valp pga att den stoppat i sig ngt olämpligt som fastnade så har jag blivit nojig. Leksakslådan har kontrollerats och rensats från sådana leksaker som de kan bita loss plastbitar ifrån. Likaså har hyllor, byråar, bänkar och bord rensats från saker som katterna kan peta i golvet. Så hemmet är merän valpsäkrat nu. trodde jag. Visserligen är töserna ett halvår men nu kliar de sista tänderna och olämpliga saker kan hamna i munnen. Som idag, hittade en av kylskåpsmagneterna i soffan men själva magneten var borta. Troligen ligger den i en valpmage om den inte kilat ned sig mellan dynorna i soffan. Blir stenhård koll på allt de häver ur sig ett tag framöver. Nu är kylskåpet rensat från magneter och alla papper som satt fast där ligger i en kökslåda. Hoppas jag kommer ihåg att kolla där med jämna mellanrum efter läkartider, handläggare till FK och annat som jag är expert på att slarva bort.

Och alla kottar sen som driver mig till vansinne. De börjar att komma fram nu, troligen har de rasat när det blåst lite. Och efterssom vi bor där det finns många tallar så är tallkottar nu favorit ho Gimli, Gaadriel och Arwen. tack och lov är Gollum inte det minsta intresserad. Hur jag än kollar och sparkar undan så får jag plocka ett par, tre stycken ur varje mun t.o.m på korta kisserundan. Hur det ska bli när snön smält och drivor med kottar kommer fram kan jag ju bara ana. Lika bra att inse att man inte kan skydda dem mot allt även om man gör sitt allra bästa....


Tänder?

Med små papillons i huset har det dykt upp ett helt nytt problem, tänder. Labbarna har starka friska tänder, endast enstaka hundar har fått lite tandsten på gamla dagar som man lätt skrapat bort. Fredrik är 10 år och har tandstatus som en ung hund. Och en enda gång så har en hund haft en valptand kvar, Inte illa på 15 år som uppfödare. Men nu har tänder helt plötsligt något man ska ta med i beräkningen: kvarsittande valptänder, tandfickor, tandlossning och tandsten är ingen ovanlighet. Just nu petar vi på kvarsittande hörntänder hos fröknarna men de verkar att vara lite lösa som tur är. Det är det andra som ställer till med myror i huvudet på mig och som jag vill undvika. Tandborstning varje dag med tandkräm på bommullsvante men ändå luktar inte Gollum direkt rosor i munnen. Testat tandborste med alla känns klumpiga att använda men det kanske behövs för gnuggning av tandköttet också? Och Placque off, törs man ge dessa små det för jodhalten? Dentasticks, de tuggar ju i sig på några minuter så det hinner väl knappt göra någon nytta? De där hårda tyggtandborstarna/krokodilerna vägrar de äta. Ben eller ett hårt kex får de varje dag. Så det är väl bara att borsta på, hålla koll på tandsten och hålla tummarna.... Vad är era bästa tips för god munhälsa?


Att utnyttja vintern

Så här framåt i februari brukar man vara ganska trött på snö och mörker men tänk vilket naturligt gym för hundarna snön är. Långa promenade i pulssnö är minst lika effektivt som att gå i vatten. Att hoppa fram i djup snö stärker ryggmusklerna och att gå på hala och isiga vägar tränar upp balansen. Leta godis i snön kräver verligen att de slår på nosen och att gräva fram en leksak ur en snödriva får dem att kämpa. Baka in en väldoftande godis i en snöboll, storleken avpassade för din hund, kasta ut den i snön och låt din hund leta reda på den. Hårda spår på en nyplogad parkering tycker hunden är jättekul, man kan även droppa blod och då ser man hur hunden jobbar när det inte finns ngn vegetation som ramar in doftmolekylerna. Låta hunden dra en pulka, tom en litet pappis kan dra med en lätt tyngd i pulkan som man kan öka tyngden på efterhand som hunden blir starkare. Något så  enkelt som att kasta snöbollar åt hunden ute i snön stärker inte bara kroppen utan den tvingas känna igen din doft, bra inför framtida vittringsprov. Och att ha en flock hundar som leker och jagar varandra i snön är en fröjd för ögat. Träna inkallningpå hundar som har svårt att varan lösa förenklas mycket eftersom hunden inte kan hålla samma höga tempo i snön så man får ett bra tillfälle att lära den att husse/matte är snabbare än dem. Så ut i snön och ha kul med era hundar medan den fortfarande finns kvar


Bruksprov, en lisa för själen

Det är inte bara utställningar mitt hjärta klappar lite extra för utan även bruksprov. Spårfantast som jag är så har jag mestadels provat på det, lite rapport bara men det räknas knappt. Det är en fantastisk stämmning, man umgås verkligen tiden emellan spåret och lydnaden där alla hoppas att hunden ska ha koncentration kvar att ta sig till uppflyttning. Man har en helt annan samhörighet med de andra deltagarna än på ett lydnadsprov. Känslan när man går spåret utan att veta vart man är, att bara lita på hunden till 110% är en mäktig upplevelse. Lyckan för varje pinne hunden markerar, man är på rätt väg och jagar inte efter storälgen, när ingen skriker till "börja om" i upptagsrutan och när slutpinnen är hittad så kan man bara slappna av och njuta. Det är bara du och hunden i fullt samspel. Lydnaden är kul, inte så petig som ren tävlingslydnad, så hela proven brukar man glädjas åt bara av att vara med, sen spelar det inte någon större roll om hunden kryper med rumpan i vädret (eller som Emma, släpar sig fram med framtassarna och raka bakben), stannar kvar i fotposition vid kommandot "före" eller släpper tungapporten halvvägs. Det är bara på't igen. Synd att det är lite på utdöende, för det är det roligaste man kan göra med hunden, både knopp, kropp och socialt liv får sitt. SÅ för er som inte provat rekomenderar jag det verkligen, Väntar så på att Gollum ska bli klar med SVCH så vi kan börja spåra "på riktigt"


Vänstervarvare

Jag hör till det släkte om kallas vänstervarvare. I "riktiga" hundmänniskors ögon så tar vi en random hund, springer runt ett par varv, låter hunden stå en stund och kallar det för hundsport. Vad de inte ser är timmarna av träning, både med att bygga upp hunden kroppsligt och att få den både stå och springa korrekt. Man kan inte ta en hund utan några förberedelser och räkna med ngt bättre reultat på utställningar. Man har bara ett par minuter på sig att få hunden att visa fram sin allra vackraste sida. det är där och då det gäller, inte att hunden ser pampigt vacker ut när den ställer upp sig i skogen och lystrar. Det är de vi vill få fram på hunden, det där ögonblicket då allt är perfekt och det i en miljö som kräver en mycket nervfast och stabil hund. Man lägger ned stunder varje dag på att få hunden att stå vackert och att röra sig snyggt i alla möjliga miljöer, både stökiga och lugna. Man bygger upp kroppen på dem eftersom en dåligt mussklad hund, oavsett hur snyggt konstruerad den är, aldrig kommer att kunna göra sig rättvisa. Pälsvård är också ett kapitel för sig, inte bara bad, trimmning och borstning utan optimal föda med väl avvägda tillskott som just den hunden behöver.och det ska inte kallas hundsport??


Stolta ögonblik

Det är inte bara tokerier som skett på tävlings/utställningsplanen utan även dagar man varit riktigt stolt och lycklig. Galadriels kritik i söndags var ett sådant tillfälle. Ett annat var när Agnes, 9 månader gick sitt första viltspårsprov. Domaren ansåg att vanliga anlagsprov var för enkla oh lade spåret med vildsvingsblod + vildsvinsklöv. Många hundar reagerar starkt på det, så även Agnes. De första 10-15 metrarna kröp hon i spåret men ville ändå framåt och sedan släppte det bara och hon spårade som tåget. Superlativ från domaren, extra gott värmde det i hjärtat eftersom hon var min första egenuppfödda labbe.

Ett annat tillfäller var när Emma vann lydnadsklassen på Askersundutställningen och blev grattulerad i stora ringen. En annan gång på ett lägrespår. Det var drygt 10 brukshundar och en lite i deras ögon småfet labbe som låg plats. Tala om nedvärderande blikar hon och jag fick. Sen ut på spåret, var lite besviken för hon hade gått över den första pinnen, vilket iofs hon ofta gjorde. Åkte till uppsamlingsplatsen efter avslutat spår och väntade och väntade men ingen dök upp. Efter drygt en timme så började jag tro att jag missuppfattat och åkte tillbaka till klubbstugan, men nej, jag hade varit på rättplats. Åkte tillbaka och efter ett tag kom en av spårläggarna och sa till mig att åka till stugan. Väl där så kom ekipage efter ekipage, hämtade sin tävlingsbok och åkte. När skallgången efter den sista, vars hund hade spårat iväg på älg så stod det klart att den feta labben var den enda hund som klarat spåret och fick fortsätta med lydnaden. och jovist, uppflyttning. Stoltare har jag nog aldrig varit eftersom alla räknat ut oss.

Även den gång Curt stod som 3:BH på clubshow med över 180 anmälda hundar, och det med 14 stygn i örat efter en kontrovers med Hugo som hade delat hans öra på mitten var jag mer än stolt och lycklig. Trodde aldrig det, det var nära att vi stannade hemma den gången. En sådan kanon som honom undrar jag om jag får uppleva, Ck efter ck och alltid placerad i BH. SU(u)ch och SVCH blev han.

Eller dagen efter Carin blev attackerad av en schäfer, gled hon in ringen, kom såg och segrade. Nja nästan i alla fall, 2:a BT ändå. Trodde att hon blivit rädd för livet men icke. Eller den gång jag tog med henne för skojs skull eftersom hon tyckte det var så roligt trots att hon var så ur päls efter valpning att hon inte ens bar bikini. 2:a BT och bästa uppfödargrupp. Hon var så välkonstruerad att hon inte behövde ens päls. C-kullen var nog min absolut bästa kull både arbetsmässigt oh exteriört.

Små saker kan också glädja. Som när Gimli stod stilla på bordet på Boråsutställningen istället för att hysteriskt slänga sig i famnen på mig. När Emma gick in i både bruksklass, jaktklass oh ÖKL på utställning som enda hund som var dubbelmeriterad. När fredrik gick in som BIRvalp i Askersund. Den första kullen med flertalet SVCH med mycket god exteriör. Då hade jag använt en okänd hane vilket var extra kul.  Gollums BImvalp i Borås. Borås är min favoritutställning jämte Askersund, Där brukar det alltid gå bra. Första viltspårschampionatet och det fösta skarpa eftersöket är också goda minnen. Det är de här små stunderna som gör att all tid, pengar och arbete det är värt att fortsätta.....


Minnesvärda ögonblick

I dag när Galadriel och baconet försvann och återfanns under Ellis säng kom jag att tänka på minnesvärda händelser både på och utanför tävlingsplanen. Det första som rinner upp i tankarna är Emmas bejublade sändande till kona och ruta på en lydnadstävling. Hon sändes enkelt till konan, när jag skickade henne mot rutan så tog hon konan i munnen, "genade" över bruksstegen och lade sig snyggt i rutan. Gick min lilla triangel och kallade in. Damen kommer glatt, men över bruksstegen och fortfarande med konan i munnen. Tokiga hund, jag kunde inte göra annat än att skratta men jag sände små bitska tankar till sonen som lärt henne hämta in konor efter fotbollsträningen.

Eller min och hennes första lydnadstävling, Jag halkade i det daggvåta gräset på fria följet och landade rätt på henne. Resten av tävlingen så höll hon sig ca metern ut ifrån mig för säkerhets skull.

Eller den gången jag hade valpkurs och vi var hemma hos mig och spårade. Alla kursdeltagarna hade genom kursen varit så imponerade av mina lydiga hundar. Satte fram fika och vi gick in och hittade Sickan ståendes mitt på bordet med munnen full av fikabröd.

Eller när vi röntgade Emma och såg att hela magen var full av metallbitar. Ett helt livs stjälande av kaviartuber hade satt sina spår. Men inte en gång hon var det minsta dålig av det.

Eller Carin som ohejdat stal kaffekoppar och sörplade i sig. Gärna med ett starinljus som tilltugg.

Harry när jag glömde stänga kylskåpet och det låg ett paket skinka längst ned. När jag kommer ut i köket så ståra han och mjölktrampar, för så gärna ville han ha, men inte stal han. Gissa vem som fick resten av skinkan

Eller Emma som under ett helt liv varit tvärsäker när det gällde att stjäla (bortsett från kaviartuber). Man hade kunnat lämna kvar söndagssteken och hon inte hade rört den, men sedan vid 10 års ålder så klev hon sonika upp på köksbänket och satte i sig ett helt 16pack mumsmums. Sen den gången var ingen mat säker för henne. Samma med Fredrik, stjäla är väl det sista han skulle ha gjort, men sista året tycker han att han varit lydig nog och än det ena, än det andra försvinner från köksbänken. Numera så försöker jag komma ihåg att tina matvaror i micron.

Lille Curt som inte kunde gå i koppel utan att dra, förvandlades när vi kom in i utställningsringen och var hur förig som helst i ett sytrådstunnt koppel.

Den lydnadsträning som Lisa och jag gjorde. Plötsligt bara att ett moment som strulat tidigare och jag böjer mig kvittrande över henne för att klappa om i samma ögonblick som hon far upp och ska pussa mig. Det sa bara pang, ledbandet i käken fick sig en kyss och en lättare huvudskakning blev resultatet. Jo Lisa fick en stor bula i skallen och till helgen så var det utställning. Där försökte jag på knackig engelska förklara vad som hänt och varför hon hade en knöl i huvudet. Tror inte jag lyckades så bra för domaren bara skakade på huvudet och gav mig det blåa bandet 

Eller lille Hugo som tuggade upp alla mina jackfickor för att komma åt godis

Men mest minnesvärt var nog Sickans plånboksstölder. Hon var som en korp och stal friskt plånböcker ut väskor och jackor och grävde ned bakom kuddarna i soffan. Och hon var självlärd även om de flesta som drabbades trodde det var ngt jag tränat in. 

Dyrbarast däremot var den gång Lisa fick tag på min plånbok och spred ut alla pengarna i småbitar i trädgåren. Det var på den tiden man giclk till posten och betalade räkningar så plånboken var full. Vi letade och pusslade men ändå var vi några tusen kort den månaden.

Så mycket man har varit med om, det här är bara en bråkdel. Men ack så många glada och genuint äkta skratt man fått genom hundarna. Hur är det med era hundar, har ni något sådär minnesvärt ögonblick?