När man forlorar en älskad familjemedlem så är dte tugnt och tomt bortom alla gränser. Man både ser och hör hunden efter lång tid. Ingen svans som dunkar av glädje i golv och element. Ingen som vill bära in varorna i köket efter att man handlat. Svarta kläder förblir svarta och det är inga hundhår i maten. Ännu ligger jag ihopdragen i sängen för att läma plats i fotändan för Fredrik. Saker man muttrat över är det man saknar.
I dag så var Joakim, Sandra och jag vid Fredriks favoritpromenadställe och spred askan strax nedanför en bänk där man kan sitta och minnas när saknaden blir för stor. Man behöver en plats att gå till och man bearbetar sorgen på olika sätt. Emma och alla de andra begravde i vid ängen på våran tomt i Åtorp. Ångrar att vi valde det alternativet då jag inte kan gå dit och minnas nu när vi flyttat därifrån.
När Emma gick bort så åkte vi på alla ställen vi varit på, olika favoritrundor, platser där vi tävlat och sjöar där hon badat samlade vi stenar som vi klädde hennes grav med. För oss hjälpte det i sorgen. Men varje gång har man sörjt även om det visat sig på olika sätt, de tar ju med en bit av hjärtat när de går. Man bllir aldrig van.......
2014-03-16 17:40 | 0 kommentarer